Beslutsprocessen vid Europaparlamentet
Ännu för några sedan följde EU och Europaparlamentet upp till 30 olika rutiner vid utarbetandet av förordningar. Genom Amsterdamfördraget och därefter genom Nicefördraget har beslutsprocessen dock väsentligt förenhetligats och effektiverats.
Berednings- och beslutsprocessen vid Europaparlamentet sker idag enligt fyra huvudsakliga förfaranden: samrådsförfarandet (t.ex. landbruk), samarbetsförfarandet (Emu-ärenden), medbeslutandeförfarandet (t.ex. inre marknaden) och samtyckesförfarandet (t.ex. godkännande av nya medlemsstaterna).
Det mest centrala förfarandet i beslutsprocessen är medbeslutandeförfarandet, som nyttjas då EU stiftar lagar som gäller till exempel den inre marknaden. Om medbeslutandeförfarandet stipuleras i Maastrichtavtalet, och förfarandet utvidgades i Amsterdam- och Nicefördragen till nya områden. I samband förenklades förfarandet avsevärt. Nyförtiden stiftas 70-80 % av EU-lagar med medbeslutandeförfarandet.
Ett medbeslutande förutsätter, såsom namnet antyder, att såväl Europaparlamentet som ministerrådet godkänner den nya förordningen. Avtalen stipulerar snäva tidsgränser för beslutsprocessens olika skeden. Om parlamentets och rådets åsikter divergerar ännu efter två beandlingar, tillsätts en förlikningskommitté, som omfattar representanter för vardera parten. Förlikningskommittén försöker utarbeta ett kompromissförlag för godkännande av båda institutioner.
Europaparlamentet antar sina officiella yttranden i plenarsammanträden. Innan plenarsammanträdet behandlas ärenden i utskotten och politiska grupperna. Europaparlamentet avgör, i likhet med andra organ inom EU, vilka arbetsrutiner man bör följa. Rutinerna finns noggrannt beskrivna i arbetsordningen, som bl.a. stipulerar hur parlamentet väljer presidium och andra organ, hur de politiska grupperna tillsätts, parlamentets förhållande till övriga organ inom EU, lagstiftningsgången, hur parlamentet röstar och rutinerna för budgetmangling och finansövervakning.
